En annorlunda verklighet

Varje gång jag går förbi det här trädet vill jag klättra upp i det. Det måste vara djupt rotade instinkter från evolutionens tidiga stadier.

Av någon anledning så är jag "förtjust" i skruvar och muttrar. De känns, för sin storlek, tunga och gedigna i handen, är exakt på mikrometern utformade för sin uppgift och de passar perfekt med sin motsats. Det är inget snack om den saken. Tänk om livet vore lika enkelt. Skruvar och muttrar trasslar fan inte till saker.

Jag var på postterminalen idag för att hämta ut ett stort paket. Nyfiken som jag är tittade jag mig naturligtvis omkring och mitt intresse fastnade på postfacken. En sånt vill jag ha tänkte jag för mig själv och fantiserade om hur jag med trenchcoat och svart hatt gick dit och hämtade ut hemliga saker. Jag frågade gumman i kassan vilka som hade såna där postfack.

-Ja det är företagare, sa hon.
-Och skumma personer?, sa jag.
-INGA SKUMMA PERSONER, sa hon med sträng röst.

Jag måste erkänna att jag blev ganska besviken.

I några inlägg ned skrev jag om hur jag fastnade med mina skosnören i Willys rullband. Idag var jag där igen, första gången sedan det dokumentförstörarlika överfallet på mina skosnören. Det var ett stort holabalo där bland rullbanden och det bandet som går upp stod stilla och längst upp var det en liten folksamling. Jag tog sats och sprang upp på det nedåtgående bandet och såg då att en liten kille fastnat med sina byxor längst där uppe. Han fick nu stå där i sina bara kalsonger medan willys personal meckade med att få lös allt som fastnat. Även fast jag såklart tyckte väldigt synd om honom kan jag inte neka till att det såg otroligt roligt ut.

"Min" innergård har blivit rastplats för en lurvig hund. Flera gånger varje dag går en, med största sannolikhet intellektuellt efterbliven, kvinna runt med hunden till de ytterst begränsade gräsplättarna (se bild) och uppmanar den till att tömma sina tankar. Det borde vara förbjudet för idioter att ha hund.

Jag brukar vara väldigt känslig när det gäller mat som nått sitt bäst-före datum. Jag luktar inte på det, jag smakar inte på det. Jag slänget det.  Pang bom, rakt ner i soptunnan. Men, men, men idag upptäckte jag att jag gått på en nit. Mitt paket med ströbröd som jag använder lite då och då (tydligen alldeles för sällan) gick ut för 2,5 år sedan. Kanske är dags och köpa ett nytt paket...

Börja inte hacka tomater med en sylvass globalkniv när du är onykter.

När man kört så långt att man inte vet att man skall stanna.

Igår körde jag hem till Karlstad. 80 mil lite drygt. När jag väl var hemma och  hunnit titta igenom kylskåpet insåg jag att där behövdes rejäl påfyllning. Jag satte mig i bilen igen och rattade ut på E18 med Bergvik som mål. Ganska direkt var jag tillbaka i bilzombieläget (full fokus på körningen). När jag hunnit förbi skutberget började jag ställa mig själv frågan; var är jag på väg?

Ibland går det åt fanders. 

Efter en lugn löptur på Skutberget begav jag mig igår förmiddag till Willys för att köpa något att laga lunch av. Vanligtvis är jag inte så förtjust i att gå i affärer just efter en löprunda, speciellt inte när hälften av rundan bestod av ihållande spöregn. Men jag tänkte, Willys, om jag har joggingdress passar jag nog perfekt in.

De har ett rullband upp till Willys entré. Det är inga trappsteg utan mer ett sånt som brukar finnas på flygplatser. Jag antar att de gjort så för att man skall kunna ta kundvagnen ned till bilen. Jag är väldigt sällan på Willys men när jag är där har jag alltid tänkt att det borde vara ganska lätt att halka omkull på rullbandet om man har fel sorts skor.

Den här gången kände jag dock att jag hade riktigt bra fäste med mina gympaskor. Jag vred mig lite hit och dit för att bekräfta. När jag steg av rullbandet hann jag komma ett steg med vänster fot innan jag i panik insåg att jag satt fast i rullbandet. Med skosnöret. Höger fot drogs tillbaka och jag började ofrivilligt dras ned i en begynnande spagat.

Jag tror det är första gången som jag reviderar ett inlägg (föregående). Min övervakare Herr Champinjon ringde och tyckte att det behövdes några små handslag av censur. Naturligtvis, sa jag och verkställde så fort jag bara kunde.

Min förkylning är inte riktigt bra ännu. Italiens vindar skrapade illvilligt rödrosiga strimmor av smärta ner längst hela min hals. Till mitt förtret. Såklart. Och i helgen så blir det att ställa sig på resande fot, återigen. Och jag hoppas min förkylning kapitulerat till alla tabletter jag gett den.

Ja, det var en dålig comeback.

Mycket att fundera på.

Nu, äntligen så har jag lyckats komma på lösenordet till min blogg. Jag har kliat mig i huvudet i över en månad nu, sen bara som en blixt från klar himmel slog det ner.  Mitt lösenord "rambo5". Hur kunde jag någonsin glömma bort det. Nåväl. Nu ska jag använda rambo5 som lösenord till allt. Så att jag inte glömmer bort.

I helgen har jag förövrigt sett ett 50-tal svenskar med brännskador. Brända av solen till kräftfärg. Totalt galenskap. Även om de regnade spjut från himlen skulle nog många svenskar gå ut och lägga sig i solen.

Idag var jag i mariebergsskogen med en kompis och hans flickvän. Vi var egentligen där för att kolla på en fotoutställning men passade även på att kika på lite djur. De hade bland annat en kanin som var stor som en mindre känguru. Den satt och betade hö som en annan slöfock. Den kunde åtminstone skuttat lite grann när vi var på besök. De hade även ett gäng med papegojor. Min pappa hade en papegoja för länge sedan. Han spelade in band med olika fraser och körde stenhård inlärning med den. Efter nåt år ledsnade den och flög ut genom fönstret. Jag förstår den.

Jag var ute på min allt mer återkommande söndagspromenad. Jag hade varit ute i snöslasket i nästan två timmar. Hunnit svänga förbi centrum och köpa mig ett par hängslen. När jag plötsligt såg honom. Redan på 30 m avstånd började han mumla "ursäkta, ursäkta". Jag trodde att han var en vilsen ung man som behövde hjälp med direktioner åt något håll. Men icke sa nicke. Som från ingenstans drog han upp en filmkamera och en lurvig mikrofon. Jag håller på att spela in en dokumentär, skulle jag kunna få ställa några frågor, sa han. Ja visst svarade jag och rättade till frisyren och kraxade några gånger för att optimera min röst.

Han: En dokumentär om tv-spel.
Jag: Dataspel.
Han: Tv-spel.
Jag: Jaha, ja visst kör på.
Han: Vänta ett tag ska jag bara sätta på kameran.
Han: Ok, vad vet du om tv-spelet supernintendo.
Jag: Ehh, ja, vad menar du?
Han: Känner du till det.
Jag: Ja.
Han: Har du spelat det mycket.
Jag: Nej.
Han: Men du har inte spelat final fantasy och såna spel.
Jag: Nej.
Han: Ehh, jaså, jaha. Ok. Ja tack så mycket då.
Jag: Varsågod.

Det mest häpnandsväckande var att han inte filmade mig en enda sekund. Kameran var riktat en meter till höger om mig. Micken var förmodligen inte påslagen heller.

Nu är snart alla borta. De försvinner omärkligt när jag minst anar det och jag har inte ens saknat dem förrän det nu endast återstår en av dem.

Jag undrar var de har tagit vägen, om det är jag som varit obetänksam och slarvig. Eller om någon stulit dem av mig. Gud bevare. När jag var liten berättades det mycket om en gumma som hade någon sorts koppling till dem. Åtminstone till namnet. Jag vet inte om hon kan vara inblandad. Det bor en gumma rakt under mig.  Jag känner röken från henne ibland, annars syns hon sällan till. Jag ser bara de trötta och stressade hemtjänstjejerna som öppnar hennes dörr med en väldigt stor nyckelknippa. De bemödar sig oftast inte ens att knacka och de stannar aldrig mer än 5 minuter...

Hmm. Nu när jag skriver om det blir allting så skinande klart. Självklart måste det vara hemjtjänstjejerna som stjäl av mig. Deras stora nyckelknippa kan förmodligen öppna alla dörrar från Peking till Buenos Aires, och när jag tänker efter lite mer noga så ser de allt ut som tjuvar och banditer.

Ett fångsnät innanför dörren borde göra susen. Eller om jag bygger om min lägenhet till en labyrint så att de går vilse och slutligen bönar och ber om vägen ut.

En del människor går mig gruvligt på nerverna. Som den medelålders man som, när jag stod och pantade flaskor, suckade, glodde, stampade och frustade för att jag hade 5 gånger så många flaskor som honom. Tillslut så ledsnade jag såklart och frågade om han ville gå emellan med sina flaskor. Jaaaaaa, svarade han med en ton som om "äntligen släpper den här jäveln förbi mig så jag kommer ifrån det här satans företagandet frugan tjatade mig till. Bara jag kommer hem i tid till fotbollsmatchen på canal +."

Sen när jag kom ut från konsum stod där en idiot och visslade. Håll käften, skrek jag upprört och gick i rask takt hemåt.

Min lillebror har följt i mina fotspår och skaffat skägg. Enda skillnaden är att han ser ut som en känslokall torped.

På väg upp för julfirande i de norra delarna fastnade jag på E4:an 2 mil från Arlanda. En kvinna hade promenerat rakt ut framför en bil på motorvägen. Det kom tre brandbilar, två ambulanser, två polisbilar och en helikopter. Vi rörde oss inte en tum på nästan 1,5 timme. Jag förstod ganska tidigt att jag skulle missa mitt flyg och ringde, utan större förhoppning, till sas och försökte omboka. Som jag förmodade var alla avgångar innan jul fullbokade, och av erfarenhet visste jag att buss och tåg även var fullbokade sedan långt tillbaka.

Jag blev en "aning" stressad. Jag funderade på att gå ur bussen och springa. Jag menar, jag har ju faktiskt sprungit hela hösten och om jag hade tur och fick en kenyansk djävul i mig skulle det nog gått.

Jag hade av sas fått reda på att flyget var 15 min försenat. Nya avgångstiden var 17.55. Min buss började sakta rulla från olycksplasten 17.40.

15 min
2 mil till Arlanda
checka in
Gå igenom säkerhetskontrollen med mina handbagageotillåtna saker.
Leta upp gaten

Som sagt. Jag var en aning stressad. Och jag hade egentligen redan gett upp hoppet. Men jag hade inget att förlora så jag gav järnet.

När vi stannade vid inrikes knuffade jag gamla tanter och gubbar åt sidan och exploderade ut genom bussen. Sedan in genom en snurrdörr så folk virvlande ända bort till utrikes. Upp för trappan fram till säkerhetskontrollen. Det fanns minst fem olika led och det kändes som att det var livsviktigt att välja rätt. Som när det kan finnas ett lejon bakom dörren.

Jag fick lejonet och behövde såklart öppna min väska. Ta vad ni vill ha skrek jag. Stängde väskan och sprang vidare i vansinnig fart.

Klockan var 18.05 när jag kom fram till gaten.
Den var fortfarande öppen och jag kunde kliva ombord på planet.