En annorlunda verklighet

Varje gång jag går förbi det här trädet vill jag klättra upp i det. Det måste vara djupt rotade instinkter från evolutionens tidiga stadier.

Av någon anledning så är jag "förtjust" i skruvar och muttrar. De känns, för sin storlek, tunga och gedigna i handen, är exakt på mikrometern utformade för sin uppgift och de passar perfekt med sin motsats. Det är inget snack om den saken. Tänk om livet vore lika enkelt. Skruvar och muttrar trasslar fan inte till saker.

Jag var på postterminalen idag för att hämta ut ett stort paket. Nyfiken som jag är tittade jag mig naturligtvis omkring och mitt intresse fastnade på postfacken. En sånt vill jag ha tänkte jag för mig själv och fantiserade om hur jag med trenchcoat och svart hatt gick dit och hämtade ut hemliga saker. Jag frågade gumman i kassan vilka som hade såna där postfack.

-Ja det är företagare, sa hon.
-Och skumma personer?, sa jag.
-INGA SKUMMA PERSONER, sa hon med sträng röst.

Jag måste erkänna att jag blev ganska besviken.

I några inlägg ned skrev jag om hur jag fastnade med mina skosnören i Willys rullband. Idag var jag där igen, första gången sedan det dokumentförstörarlika överfallet på mina skosnören. Det var ett stort holabalo där bland rullbanden och det bandet som går upp stod stilla och längst upp var det en liten folksamling. Jag tog sats och sprang upp på det nedåtgående bandet och såg då att en liten kille fastnat med sina byxor längst där uppe. Han fick nu stå där i sina bara kalsonger medan willys personal meckade med att få lös allt som fastnat. Även fast jag såklart tyckte väldigt synd om honom kan jag inte neka till att det såg otroligt roligt ut.

"Min" innergård har blivit rastplats för en lurvig hund. Flera gånger varje dag går en, med största sannolikhet intellektuellt efterbliven, kvinna runt med hunden till de ytterst begränsade gräsplättarna (se bild) och uppmanar den till att tömma sina tankar. Det borde vara förbjudet för idioter att ha hund.