En annorlunda verklighet

Såg en liten unge som cyklade ifrån sin morsa på en trehjuling igår. Sjukt roligt. Han var kanske tre år. De hade varit och handlat och han ville inte cykla tillbaka hem. Då sa hans morsa "Om du inte följer med så slänger jag kakorna vi köpte i soptunnan här framme" Han började stortjuta och pep ut "dumma" Sen satte han iväg i en fart jag inte trodde var möjlig. Han såg ut som en liten abstinenstyngd missbrukare som skulle gjort allt för att få behålla de där kakorna. Hans morsa såg till en början ganska nöjd ut  men innan hennes leende hade lagt sig var han långt ifrån henne. Hon började springa i full fart med matkassarna och skrek åt honom att stanna. Hon hann just upp honom innan övergångstället där det inte såg ut som att han hade någon avsikt att stanna. Han började såklart storgråta igen... kakmissbrukaren.

Det kände som ett avsnitt av cops. Där knarkaren försöker fly.

Det finns en del dagar då man blir på riktigt dåligt humör. Då man önskar att man var en stridsvagn och kunde gå igenom hus så att tegelstenar rasade runtomkring. Eller kunde skjuta missiler från fingertopparna och laserstrålar från ögonen. Idag är en sån dag.

Det startade med att nån $??"#%&?{£)£ snickare började kl.0700 med att såga, spika och borra utanför mitt hus. Tydligen bygger den @£$(&¤/") snickaren ett staket. Jag hade god lust att gå ut och sparka sönder staket och gräva ned snickaren i rabatten men insåg såklart att det bara skulle dra ut på plågan ännu mer. Jag pluggade in öronproppar och grävde ned huvudet bland kuddarna bara för att vakna 20 minuter senare av väckarklockan.

Sen när jag var hemma på lunch och gick tillbaka till arbetet såg jag en `"*£(@£"%#¤ tjej som var ute och rastade sina två hundar. Varav den ena hunden... ja ni vet. Och hon plockade inte upp det. Sånt borde det vara 6-8 år på. Dum som jag är så sa jag inte åt henne. Det är lite känsligt, som att man vore en ung surgubbe. Eller det scenariot att hon inte har några såna där påsar... vad ska man göra då, propsa på att hon tar med det i fickan. Om man väl blivit surgubbe måsta man ju liksom löpa hela linan ut...

Man skulle ha en surgubbe robot som såg ut som en riktig människa och kunde göra allt smutsgöra åt en. Skälla ut tjejen och knuffa ner henne i hundgeggan, spika upp snickaren på väggen.

I kragen alltså, korsfästning känns lite magstarkt...

Ni vet såna där Ballerina minimuffins som de nyligen lanserat. De är som muffinsarnas motsvarighet till ryska dockor. Man öppnar förpackning efter förpackning och tillslut när man kommit fram till själva muffinen är de så små att man knappt ser dem.

Väldigt frustrerande egentligen. När jag köpte dem trodde jag såklart att en eller två skulle räcka för att stilla mitt... hmm, begär. Men nu sitter jag här med en jävla massa förpackningspapper, en tom kartong och åtta små muffin i magen.

Inte ens roligt.

Jag har ju inte gått och dött eller så.

Nä, för er som kanske inte har märkt det så har det ju varit... hmm, stora melodifestivalen. Eller vad det nu kallas. Därför har jag ju naturligtvis varit i Helsinki, Finland.

Om ni inte lagt ihop 1+1 än så kan jag avslöja att det är jag som är sångare i Lordi. Om ni läser Lordi baklänges blir det Idrol och det är mitt alviska namn... som egentligen betyder Nils. Vi i Lordi är ju liksom onda alver. Fast det verkar ingen fatta, jag börjar tro att det var ett misstag av oss att vara med i den där jävla schlagertävlingen. Nu är det bara en massa småungar som vill ha autografer och krama en medan deras mamma tar foton och köper nallebjörnar som liknar mig. Jag är ju för Fan Idrol sångare av Lordi, alvernas svarta får, mörkrets framtid och demonernas prins. Får jag be om lite respekt!

Nä, nu måste jag gå. Mamma har bakat bullar.