En annorlunda verklighet

Idag var jag i mariebergsskogen med en kompis och hans flickvän. Vi var egentligen där för att kolla på en fotoutställning men passade även på att kika på lite djur. De hade bland annat en kanin som var stor som en mindre känguru. Den satt och betade hö som en annan slöfock. Den kunde åtminstone skuttat lite grann när vi var på besök. De hade även ett gäng med papegojor. Min pappa hade en papegoja för länge sedan. Han spelade in band med olika fraser och körde stenhård inlärning med den. Efter nåt år ledsnade den och flög ut genom fönstret. Jag förstår den.

Jag var ute på min allt mer återkommande söndagspromenad. Jag hade varit ute i snöslasket i nästan två timmar. Hunnit svänga förbi centrum och köpa mig ett par hängslen. När jag plötsligt såg honom. Redan på 30 m avstånd började han mumla "ursäkta, ursäkta". Jag trodde att han var en vilsen ung man som behövde hjälp med direktioner åt något håll. Men icke sa nicke. Som från ingenstans drog han upp en filmkamera och en lurvig mikrofon. Jag håller på att spela in en dokumentär, skulle jag kunna få ställa några frågor, sa han. Ja visst svarade jag och rättade till frisyren och kraxade några gånger för att optimera min röst.

Han: En dokumentär om tv-spel.
Jag: Dataspel.
Han: Tv-spel.
Jag: Jaha, ja visst kör på.
Han: Vänta ett tag ska jag bara sätta på kameran.
Han: Ok, vad vet du om tv-spelet supernintendo.
Jag: Ehh, ja, vad menar du?
Han: Känner du till det.
Jag: Ja.
Han: Har du spelat det mycket.
Jag: Nej.
Han: Men du har inte spelat final fantasy och såna spel.
Jag: Nej.
Han: Ehh, jaså, jaha. Ok. Ja tack så mycket då.
Jag: Varsågod.

Det mest häpnandsväckande var att han inte filmade mig en enda sekund. Kameran var riktat en meter till höger om mig. Micken var förmodligen inte påslagen heller.