En annorlunda verklighet

Nina Simone - Sinnerman. Det går inte att i ord beskriva hur bra denna låt är. Det är nästan overkligt. Jag ledsnar aldrig på den och den gör mig alltid upprymd.

Solen bländade mig där jag gick nedför gatan och jag fick knipa ihop ögonen så att världen framför skimrade suddigt genom ögonlocken. Där, först knappt skönjbart, visade sig ännu ett sken. Lika framträdande som solens ljus, men mångfaldigt mer lockande. Det blev allt tydligare ju fler steg jag tog. Mina ögonen hade nu varit förankrade i denna lyster inte mer än en handfull av hjärtslag. Men som med allt som förtrollar vred jag mig loss bara för att i ögonblicket senare fästa mina ögon där igen. Sista blicken varade inte mer än några fotsteg men jag hann se hennes leende och läpparnas rörelse när hon sa hej till mig.

Det är förunderligt att någon kan blända en till den grad. Att man med svårighet kommer ihåg hur de ser ut. Lämnad endast med en känsla av deras sagolika skönhet.