En annorlunda verklighet

Nu har jag ringt min kompis pizzabagaren. Han är egentligen inte min kompis men han skriker mitt namn varje gång jag kommer in i pizzabutiken. Första gången jag var där såg han att jag bodde granne med honom och det föranledde ett utdraget förhör. Vad jag hette, var jag kom ifrån, vad jag jobbade med osv. Fast på ett snäll sätt. Jag var inte direkt fastbunden i en stol med en lampa riktat mot ansiktet. Jag har inte varit där på tre månader, så han misstänker säkert att jag köper pizza någon annanstans. Jag kan se framför mig hur han spottar och snyter sig i min pizza just nu. Men, men, bättre än kyckling och ris är det definitivt.

En kompis till mig hade en ganska underlig relation till sin lokala pizzeria. Han är inte så intresserad av matlagning så det blev väl en 2 pizzor i veckan för honom, minst. Och de resterade dagarna varma mackor. Jag fick lov att ta ett snack med honom en gång om att han måste börja äta bra mat. Nåväl. En sommar hade han inte ringt och beställt pizza på 1,5 vecka och då började pizzerian såklart ana ugglor i mossen.Pizzabagaren var inte sen att agera så han tog saken i egna händer och letade upp min kompis  telefonnummer.  Så plötsligt en dag när telefonen ringde hos min kompis var det pizzabagaren som undrade varför han inte köpt pizza på 1,5 vecka. Min kompis blev så knäckt att han gick över till en kost enbart bestående av varma mackor.

En cashew bra.
Tio cashew bra.
Hundra cashew dåligt.

Norrländsk promenad på 50 min. Sista halvan i vm-tempo.

Fyra personer i väntrummet. Dam drogas och tas om hand av utomjordingar. Manligt par pratar om hjärnspöken under ångestfylld stämning.

Läkaren är virrig uteliggare från danmark.

Undersökning piece of cake. Chocolate kind.

Norrlänning som jag är så ser jag avståndet på en 50-minuters promenad som för kort för att åka taxi eller buss. Så jag gick till sjukhuset igår morse. Jag ångrade mig lite när jag hade gått halvvägs. Det i kombination med en gnutta tidsoptimism brukar ofta förvandlas till ett världsrekordförsök i gång. Och inte var det annorlunda denna gång.

I väntrummet satt fyra personer. En kvinna i 50-års åldern och hennes man. Hon skulle först drogas så de la henne ganska snabbt i ett enskilt väntrum. Det skulle ta flera timmar sa någon. Inte drogandet, men hennes undersökning. Det är möjligt att rymdvarelser var inblandade på ett hörn. Det andra paret var två män i 40-50 års åldern. Jag tror den ena var med som stöd till den andra. Det såg ut som att de gillade bilar och att titta på bröst. Den ena av dem pratade högt om vad han läst om undersökningen och hur han struntade i en massa saker. Stressen och ångesten lyste igenom. 15 min senare satt de nära varandra och pratade om "hjärnspöken". Hur ens egna tankar kan få en att må dåligt. Ordet "hjärnspöken" nämndes minst 10 gånger. Tuffa "bil- och bröstmäns" sätt att prata om ångest. Jag försökte gräva ned min uppmärksamhet i en tidning.

Läkaren var en dansk uteliggare. Vet inte hur han kunnat lura sig in på sjukhuset men... ahh, hur svårt kan det vara att stoppa trädgårdslangar i halsen på folk hade väl sjukhusledningen tänkt. Själva undersökningen blev ett underligt antiklimax. Jag hade förväntat mig en helvetiskt mardröm. Alla idioter som gjort det beskriver det som otroligt hemskt. Ahhh, jag blir så arg. Det var ju inte alls farligt. Men det beror säkert mycket på om man kan hålla sig lugn eller inte. Så jag ska inte döma andras upplevelse. Men ändå, va faaaaan. Grrrr... ahhhh. Mörda.

Jag var just med om en... skum upplevelse. Jag gick in i köket och skulle sätta på tevatten och samtidigt som jag var där tog jag en klunk vatten. Och ni vet hur det blir ibland när man inte kan svälja direkt, man behöver som någon sekund på sig att... få allt i ordning. Eller är det bara jag? Hursomhelst, på de där sekunderna hade jag hunnit in i hallen och väl där kände jag att en nysning var på väg. Jag hann reflektera över att jag hade munnen full med vatten och att jag kanske skulle kunna hålla munnen stängd under nysningen. Det kunde jag inte...

Allt vatten sprutade ut under explosionsartade former. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det måste sett helt galet ut.

Nåväl. Imorgon är det dags för Gastroskopi. Det blir nog inte lika roligt. Fast kanske...

Hmm. Ni vet hur killar är dåliga på att hitta saker?

-Öhh, du gumman, har vi inga oliver kvar?
-Har du tittat i kylskåpet?
-Ja, det är klart. Tror du jag är blind eller?

(tjejen går och kollar i kylskåpet)
-Ja men de står ju här bakom mjölken.

Ungefär så bra kollade jag efter getingen. Om den nu inte blev bortförd och verkligen försvann för ett tag. Jag hittade den nu igen i samma fönster i alla fall, den hade lagt sig bakom en... hmm, typ statyett.

Den såg helt groggy ut. Det kändes som att getingen var en fullgubbe som däckat på min krog och att jag var en utkastare. Jag försökte väcka upp honom men när han inte svarade åkte han ut genom fönstret.

Tidigare i veckan när jag satt på jobbet så började jag mixtra med inställningarna på min stol. Jag vred på rattarna och reglagen. Höjde ryggstödet, sänkte det, lutade det lite mer framåt samtidigt som jag justerade sittdynan hit och dit, upp och ned. En oändlig mängd kombinationer...

Jag hittade aldrig tillbaka. Så resterande delen av veckan satt jag och vred och vände på mig. Och nu, nu... har jag fått ont i ryggen. Jag har aldrig ont i ryggen... förutom förra vintern när jag åkte ofrivilligt störtlopp nedför en gata med min halkiga skor och fick besöka kiropraktor och hela köret.

Jag startade igång min röda skönhet idag. Det kom några rökpuffar och lät förhållandevis bra men jag måste dela motorblocket hursomhelst. Hon har lite problem att lugna ned sig.

När jag slog på framlyktan steg rök innanför glaset och jag insåg att även andra saker måste åtgärdas.

Jag köpte en hantel idag. En tung jävel. Jag känner redan hur mina muskler börjat växa bara från att bära hem den. Hmmm. Hem från bilen alltså. 

Jag kan till och med använda den som skivstång.

Febern är så gott som borta. Jag sitter här och lyssnar på gamla Alice Cooper låtar.

Jag kommer ihåg när jag gick i lågstadiet och föräldrarna till alla i kompisgänget insåg att vi lyssnade på Alice Cooper och att vi sett videon till school's out. Det blev fan panik från alla håll och kanter. Ungefär som att vi skulle hoppa av skolan i lågstadiet. Börja med droger och ha sex med alla tjejer. Samma ramaskri blev det när de började visa Wrestling på tv. Det resulterade i att skolan anordnade speciella föräldramöten där de pratade om wrestling. Jag skulle ge vad som helst för att veta vad som sas under de mötena. Ett gäng oroade föräldrar och lärare pratar om Hulk Hogan och André the giant. Problemet var ju bara att det där gjorde så att alla fick upp ögonen för wrestling och att intresset växte. Att folk blev mobbade varje rast brydde sig dock ingen om. Alice Cooper och Wrestling var ju mycket värre.

Oj oj oj. Det blev en blandning mellan bakfylla och feber. Hela natten snurrade oförklarliga saker i mitt huvud. En blandning av allt möjligt i nåt sorts evigt kugghjul. Alla mina feberdrömmar är i princip likadana. Som ett maskineri där det snurrar runt en massa saker som man kastas mellan och inte kan ta sig ur. Det är fan jobbigt. Som en vaken mardröm.

Med andra ord, jag är helt förstörd. Borde egentligen inte sitta framför datorn och skriva utan ligga i sängen och... ja, bara ligga. Det finns inget tråkigare än att vara sjuk. Jag brukar egentligen aldrig vara sjuk. Om jag har feber är det bara i någon timme. Vet inte vad som hänt nu, jag kanske har blivit allergisk mot öl. Jag hade en kompis som var det förut. Han kunde således bara dricka sprit, vilket ställde till en del problem i form av rejäl överföfriskning.
 
Nä, nu ska jag äta. Mat är bra.

Ibland fastnar jag i en spinn. Som i en rutschbana glidande nedför... ju längre ned jag kommer desto mörkare blir det. Det är inte obehagligt utan snarare sorgesamt. Det skapas en sorts smärta, den sorten man inte kan låta bli att göra värre. Den får mig att känna. Den öppnar tankar som jag annars gör mitt bästa att släcka.

Det kanske låter löjligt; men i all sin sorgsenhet är det ganska vackert att tänka de tankar som gör oss till de människor vi är...

så att vi sedan kan vakna upp och spela roller för alla andra.