En annorlunda verklighet

Min lillebror har följt i mina fotspår och skaffat skägg. Enda skillnaden är att han ser ut som en känslokall torped.

På väg upp för julfirande i de norra delarna fastnade jag på E4:an 2 mil från Arlanda. En kvinna hade promenerat rakt ut framför en bil på motorvägen. Det kom tre brandbilar, två ambulanser, två polisbilar och en helikopter. Vi rörde oss inte en tum på nästan 1,5 timme. Jag förstod ganska tidigt att jag skulle missa mitt flyg och ringde, utan större förhoppning, till sas och försökte omboka. Som jag förmodade var alla avgångar innan jul fullbokade, och av erfarenhet visste jag att buss och tåg även var fullbokade sedan långt tillbaka.

Jag blev en "aning" stressad. Jag funderade på att gå ur bussen och springa. Jag menar, jag har ju faktiskt sprungit hela hösten och om jag hade tur och fick en kenyansk djävul i mig skulle det nog gått.

Jag hade av sas fått reda på att flyget var 15 min försenat. Nya avgångstiden var 17.55. Min buss började sakta rulla från olycksplasten 17.40.

15 min
2 mil till Arlanda
checka in
Gå igenom säkerhetskontrollen med mina handbagageotillåtna saker.
Leta upp gaten

Som sagt. Jag var en aning stressad. Och jag hade egentligen redan gett upp hoppet. Men jag hade inget att förlora så jag gav järnet.

När vi stannade vid inrikes knuffade jag gamla tanter och gubbar åt sidan och exploderade ut genom bussen. Sedan in genom en snurrdörr så folk virvlande ända bort till utrikes. Upp för trappan fram till säkerhetskontrollen. Det fanns minst fem olika led och det kändes som att det var livsviktigt att välja rätt. Som när det kan finnas ett lejon bakom dörren.

Jag fick lejonet och behövde såklart öppna min väska. Ta vad ni vill ha skrek jag. Stängde väskan och sprang vidare i vansinnig fart.

Klockan var 18.05 när jag kom fram till gaten.
Den var fortfarande öppen och jag kunde kliva ombord på planet.

Borde inte folk förstå att man skall gå på vänster sida.
Det blir ofta chicken race när man är ute och promenerar.

Jag hade en gymnasiekamrat som sade sig ha lösningen på det där. Han tittade rakt ner i backen och gick jättesnabbt, som en torped. Han var en lång spenslig dödsmetallare med stripigt hår. När han gick så där fort hann inte överkroppen med så hans ben var några decimeter före. Det såg ut som en snabb variant av limbo. Han ville ofta tävla med mig om vem som kunde gå snabbast men jag var föga intresserad. Men han stack iväg som en raket genom korridorerna ändå.

Första skoldagen ville han tävla om vem som kunde headbanga snabbast. Han stod utanför skolan och snurrade huvudet allt vad han kunde så håret flög kors och tvärs. Jag gick in och undrade vad fan det var för klass jag börjat i.

Det måste vara riktigt jobbigt att vara överviktig. Och jag menar inte jobbigt som i att man har extra kilon att släpa på. Utan all den sanslösa fokuseringen på bantning. Det är förvisso ingen ny grej, det här med bantning. Men när aftonbladet skriver "Lillan tappade 35 kilo med peppning!" som om att peppning är den nya bantningstrenden, så blir jag en aning upprörd.


(Lillans hejarklack)

Kom iiiigeeeen Liiiiillan! *Klapp, klapp, klapp, klapp*

När jag gick till jobbet idag så började jag fundera.
Kan fåglar göra en loop, eller kanske en liten roll?