En annorlunda verklighet

Varje gång jag går förbi det här trädet vill jag klättra upp i det. Det måste vara djupt rotade instinkter från evolutionens tidiga stadier.

Av någon anledning så är jag "förtjust" i skruvar och muttrar. De känns, för sin storlek, tunga och gedigna i handen, är exakt på mikrometern utformade för sin uppgift och de passar perfekt med sin motsats. Det är inget snack om den saken. Tänk om livet vore lika enkelt. Skruvar och muttrar trasslar fan inte till saker.

Jag var på postterminalen idag för att hämta ut ett stort paket. Nyfiken som jag är tittade jag mig naturligtvis omkring och mitt intresse fastnade på postfacken. En sånt vill jag ha tänkte jag för mig själv och fantiserade om hur jag med trenchcoat och svart hatt gick dit och hämtade ut hemliga saker. Jag frågade gumman i kassan vilka som hade såna där postfack.

-Ja det är företagare, sa hon.
-Och skumma personer?, sa jag.
-INGA SKUMMA PERSONER, sa hon med sträng röst.

Jag måste erkänna att jag blev ganska besviken.

I några inlägg ned skrev jag om hur jag fastnade med mina skosnören i Willys rullband. Idag var jag där igen, första gången sedan det dokumentförstörarlika överfallet på mina skosnören. Det var ett stort holabalo där bland rullbanden och det bandet som går upp stod stilla och längst upp var det en liten folksamling. Jag tog sats och sprang upp på det nedåtgående bandet och såg då att en liten kille fastnat med sina byxor längst där uppe. Han fick nu stå där i sina bara kalsonger medan willys personal meckade med att få lös allt som fastnat. Även fast jag såklart tyckte väldigt synd om honom kan jag inte neka till att det såg otroligt roligt ut.

"Min" innergård har blivit rastplats för en lurvig hund. Flera gånger varje dag går en, med största sannolikhet intellektuellt efterbliven, kvinna runt med hunden till de ytterst begränsade gräsplättarna (se bild) och uppmanar den till att tömma sina tankar. Det borde vara förbjudet för idioter att ha hund.

Jag brukar vara väldigt känslig när det gäller mat som nått sitt bäst-före datum. Jag luktar inte på det, jag smakar inte på det. Jag slänget det.  Pang bom, rakt ner i soptunnan. Men, men, men idag upptäckte jag att jag gått på en nit. Mitt paket med ströbröd som jag använder lite då och då (tydligen alldeles för sällan) gick ut för 2,5 år sedan. Kanske är dags och köpa ett nytt paket...

Börja inte hacka tomater med en sylvass globalkniv när du är onykter.

När man kört så långt att man inte vet att man skall stanna.

Igår körde jag hem till Karlstad. 80 mil lite drygt. När jag väl var hemma och  hunnit titta igenom kylskåpet insåg jag att där behövdes rejäl påfyllning. Jag satte mig i bilen igen och rattade ut på E18 med Bergvik som mål. Ganska direkt var jag tillbaka i bilzombieläget (full fokus på körningen). När jag hunnit förbi skutberget började jag ställa mig själv frågan; var är jag på väg?

Ibland går det åt fanders. 

Efter en lugn löptur på Skutberget begav jag mig igår förmiddag till Willys för att köpa något att laga lunch av. Vanligtvis är jag inte så förtjust i att gå i affärer just efter en löprunda, speciellt inte när hälften av rundan bestod av ihållande spöregn. Men jag tänkte, Willys, om jag har joggingdress passar jag nog perfekt in.

De har ett rullband upp till Willys entré. Det är inga trappsteg utan mer ett sånt som brukar finnas på flygplatser. Jag antar att de gjort så för att man skall kunna ta kundvagnen ned till bilen. Jag är väldigt sällan på Willys men när jag är där har jag alltid tänkt att det borde vara ganska lätt att halka omkull på rullbandet om man har fel sorts skor.

Den här gången kände jag dock att jag hade riktigt bra fäste med mina gympaskor. Jag vred mig lite hit och dit för att bekräfta. När jag steg av rullbandet hann jag komma ett steg med vänster fot innan jag i panik insåg att jag satt fast i rullbandet. Med skosnöret. Höger fot drogs tillbaka och jag började ofrivilligt dras ned i en begynnande spagat.

Jag tror det är första gången som jag reviderar ett inlägg (föregående). Min övervakare Herr Champinjon ringde och tyckte att det behövdes några små handslag av censur. Naturligtvis, sa jag och verkställde så fort jag bara kunde.

Min förkylning är inte riktigt bra ännu. Italiens vindar skrapade illvilligt rödrosiga strimmor av smärta ner längst hela min hals. Till mitt förtret. Såklart. Och i helgen så blir det att ställa sig på resande fot, återigen. Och jag hoppas min förkylning kapitulerat till alla tabletter jag gett den.

Ja, det var en dålig comeback.

Mycket att fundera på.

Nu, äntligen så har jag lyckats komma på lösenordet till min blogg. Jag har kliat mig i huvudet i över en månad nu, sen bara som en blixt från klar himmel slog det ner.  Mitt lösenord "rambo5". Hur kunde jag någonsin glömma bort det. Nåväl. Nu ska jag använda rambo5 som lösenord till allt. Så att jag inte glömmer bort.

I helgen har jag förövrigt sett ett 50-tal svenskar med brännskador. Brända av solen till kräftfärg. Totalt galenskap. Även om de regnade spjut från himlen skulle nog många svenskar gå ut och lägga sig i solen.

Idag var jag i mariebergsskogen med en kompis och hans flickvän. Vi var egentligen där för att kolla på en fotoutställning men passade även på att kika på lite djur. De hade bland annat en kanin som var stor som en mindre känguru. Den satt och betade hö som en annan slöfock. Den kunde åtminstone skuttat lite grann när vi var på besök. De hade även ett gäng med papegojor. Min pappa hade en papegoja för länge sedan. Han spelade in band med olika fraser och körde stenhård inlärning med den. Efter nåt år ledsnade den och flög ut genom fönstret. Jag förstår den.