En annorlunda verklighet

Oj oj oj. Det blev en blandning mellan bakfylla och feber. Hela natten snurrade oförklarliga saker i mitt huvud. En blandning av allt möjligt i nåt sorts evigt kugghjul. Alla mina feberdrömmar är i princip likadana. Som ett maskineri där det snurrar runt en massa saker som man kastas mellan och inte kan ta sig ur. Det är fan jobbigt. Som en vaken mardröm.

Med andra ord, jag är helt förstörd. Borde egentligen inte sitta framför datorn och skriva utan ligga i sängen och... ja, bara ligga. Det finns inget tråkigare än att vara sjuk. Jag brukar egentligen aldrig vara sjuk. Om jag har feber är det bara i någon timme. Vet inte vad som hänt nu, jag kanske har blivit allergisk mot öl. Jag hade en kompis som var det förut. Han kunde således bara dricka sprit, vilket ställde till en del problem i form av rejäl överföfriskning.
 
Nä, nu ska jag äta. Mat är bra.

Ibland fastnar jag i en spinn. Som i en rutschbana glidande nedför... ju längre ned jag kommer desto mörkare blir det. Det är inte obehagligt utan snarare sorgesamt. Det skapas en sorts smärta, den sorten man inte kan låta bli att göra värre. Den får mig att känna. Den öppnar tankar som jag annars gör mitt bästa att släcka.

Det kanske låter löjligt; men i all sin sorgsenhet är det ganska vackert att tänka de tankar som gör oss till de människor vi är...

så att vi sedan kan vakna upp och spela roller för alla andra.

Det går åt rätt håll. Jag känner det på mig. Jag lyckades till och med ta med mig matlåda idag. Men den skapade en del stora ögonen. "Ehhh, vad är det där?" "Har du lagat det själv?" This is Borsjtj you stupid motherfucker!

Sen ringde Claes (fastighetsskötaren). Jag blev erbjuden att byta upp mig till en bättre båtplats. Word up Claes, sign me up, sa jag. Wadadading boom boom sa Claes och la på. Så nu har jag en båtplats 20 m från hemmet. Förut var det säkert 80 m.

Det är jag och de på bilden som äter Borsjtj. Med andra ord det tuffa gardet.

Jag och två kompisar var och kollade på cyklar idag. Jag fönstershoppade mest... inte fan tänker jag köpa en ny cykel för 4000:- Jag var nästan på väg att köpa en mikrovågsugn också... men, jag kunde inte.
Jag har funderat i 5 år på att köpa en dvd-spelare också. Men jag kan inte det heller. Jag vet inte riktigt vad det beror på... det är inte en ekonomisk fråga, eller har något med ideologi att göra. Det är ett mysterium, det är vad det är. Jag ska tänka lite på det här innan jag somnar.

Jag fick en gång världens bästa råd på vad man skulle tänka på om man inte kunde somna. Men jag har glömt bort det. Jag börjar misstänka att jag kanske drömde det. Men jag kommer ihåg att det var bra. Det  var ungefär som en aha-upplevelse när jag fick veta det. Hmm... ja just det, nu kom jag på det. Man ska räkna får. Får som hoppar över ett staket.

Nä. Allvarligt talat. Det finns ett väldigt bra sätt.

(Fortsättning på inlägget nedanför)

Jim var 24 år och jobbade som truckförare på ett takplåtslager i Kil. Han var inne i Karlstad för att handla kläder med sin tjej. Han hade varit på Dressman när han fick höra talas om tävlingen. Men nu var han här (mot flickvännens inrådan), och jag måste erkänna att han såg väldigt fokuserad ut. Han svarade snabbt på mina frågor och jag kunde riktigt se hur det vattnades i hans munnen.

Ankie och Ylva var kompisar. De studerade på universitetet och bodde båda två i samma korridor. De mumlade nåt om att de aldrig bangar för galna upptåg. Perfekt, tänkte jag. Men någon verklig vinstchans jämfört med Jim trodde jag inte att de hade.

Bo. Ja, tro det eller ej. Men det var Bo Lundgren som satt där på en stol och ville vara med. Fd. moderatledaren alltså. Han hade gått upp avsevärt i vikt och bytt stil helt och hållet så jag kände först inte igen honom.

Öyvind hade permission från en psykavdelning i Örebro. Två vårdare följde honom diskret i bakgrunden. Han påstod att han egentligen var Ronald McDonald och kunde trolla fram hamburgare från sina öron. Han var väldigt ivrig att vara med och jag begrep att det skulle bli kaos om jag nekade honom.

George, Ulla och Knut var syskon. De hade just kommit från en bowlingmatch i Korpserien. Jag insåg ganska snabbt att de var de mest tävlingsinriktade personer jag någonsin stött på. De satt redan och käkade fiskburgare för att provocera sina motståndare. Fula i munnen var de också. Men det tillförde en hel del till stämningen så jag lät dem hållas.

Jag satte dem på rad framför ett bord fyllt med fiskburgare. Jag placerade ut ganska många glas med dricka också, så att de skulle ha något att skölja ned burgarna med. Jag hade utsett 5 domare för att hålla koll på räkningen och jag kollade så att de var redo.

Jag vred timern till 20 minuter och skrek samtidigt ut att tävlingen kunde börja.

Det blev nästan omedelbart kaos. Syskonen G.U.K. började med att hälla sprite på Ankie och Ylva i vad som verkade vara en avledande manöver. Ankie och Ylva svarade med borra upp två fiskburgare i ansiktet på George. Öyvind satt och viftade med händerna på sina öron som att han väntade på att några burgare skulle komma ut. De enda som som höll sig i skinnet var Bo och Jim. De hade redan fått i sig fler fiskburgare än de andra. Syskonen vara inte sena på att uppmärksamma detta och "offrade" Ulla som ställde sig framför Bo och Jim och började åma sig i någon form av dans. Hon hoppade runt 180 grader och böjde sig ned mot golvet och kikade finurligt mot jim mellan sina ben. Man kunde riktigt se gulpet i Jims hals när Ullas vänstra öga blinkade mot honom. Att gulpa med munnen full av fiskburgare visade sig dock var allt annat än bra. Öyivinds vårdare lämnade nu bakgrunden och sprang fram till Jim och gav honom heimlich manöver. Medan Jim stod på alla fyra och flämtade så hade 20 minuter gått och den som stod som vinnare var överraskande nog Bo. Syskonen var jävligt förbannade och gick bärsärk i bollhavet. Ankie och Ylva hade redan ett gäng av beundrare runt omkring sig. Mest småkillar som beundrade vad man skulle kunna beskriva som Wet Winter jacket.  Öyvind hade redan försvunnit med sina vårdare, det enda som fanns kvar var en röd clownsko.

Jag gav Bo en Cigarr och skakande hans hand. Även om jag aldrig gillat honom så beundrade jag hans nya stil.

Jag fick ett brev ifrån Nordea tidigare i veckan. De ville låna mig pengar. Sweet, tänkte jag. De har aldrig haft mig som kund så jag antar att detta var ett försök att fånga mig. Jag var inte sen att nappa, jag biter på allt. Ungefär som en gädda. Jag lånade 200 000:- utan att tänka mer på det. Efter att jag fått pengarna gick jag ner på torget och frågade första bästa person ifall han kunde tänka sig att krypa omkring med mig på sin rygg för 5000:-/timmen. Efter lite förhandling gav jag honom 10 000:- och vi gav oss av. Det gick inte så snabbt men jag kände mig lite grann som en kung. Då och då matade jag honom med jordnötter. Det verkade han tycka om och ökade farten temporärt. Jag pekade ut riktingen mot McDonalds och efter 10 minuter och otaliga jordnötter var vi framme. Jag tyckte så synd om mitt fordon (häst) att jag lät honom galoppera hem.

De på McDonalds undrade om jag ville beställa något men jag förklarade problemet med mitt magsår och att det kanske vore olämpligt. Jag beställde i alla fall lite minimorötter som jag började knapra på medan jag la fram mitt förslag. En fiskburgarätartävling med 2000:- i första pris. 10 tävlande och jag betalar alla omkostnader. Jag såg direkt hur det började lysa av engagemang i de anställdas ögon. De var med på det. Chefen satte deras två bästa på att steka upp 200 fiskburgare samtidigt som jag tog micken och förklarade läget för kunderna. "God middag kära människor. För att göra er vistelse på detta kulinariska etablisemang en smula mer spännande har jag i egenskap av nyrik utlyst en tävling. Den tjej eller kille som äter flest fiskburgare på 20 minuter vinner 2000:-. Tävlingen börjar om 30 min så sprid budskapet. Det blir endast 10 personer i finalen så vi kommer att ha kval i form av 10 chicken nuggets på tid. Välkomna."

Jag blir snabbt uttråkad så för att roa mig under dessa 30 minuter av väntan bad jag personalen dansa breakdance för 500:- per dansare. Den första ner på golvet var överraskande nog deras chef. Han hade kommit igång på alla cylindrar. I vad som måste varit övermod eller ren dumhet försökte han sig på att snurra på huvudet (headspin tror jag det heter). Han måste ha fått en liten smäll när han böjde ner huvudet mot golvet för sedan sprang han bara runt runt ungefär som på en irländsk julafton, fast utan pinne. Sen ställde han sig upp och vinglade runt som en alkoholpåverkad epeleptiker rakt mot fritösen. Vilket han på något omedvetet sätt måste insett för i sista sekund undvek han den katastrofen och körde istället huvudet rakt in där man fyller på dryck.

Medan det rann cola runt hans huvud började vi tävlingen. Jag fick direkt sålla lite bland de tävlande. Jag satte en åldersgräns på 18 år. 200 fiskburgare är inget för barn. Till min besvikelse behövdes inget kval. När åldersgallringen var gjord fanns det bara 8 tävlande kvar.

Jim, Ankie, Bo, Öyvind, Ylva, George, Ulla och Knut.

(Hmm, jag avskyr orden men jag har inte tid att berätta mer nu. Fortsättning följer...)

Det är något med min personlighet som inte fungerar med matlådor. Jag har försökt, verkligen kämpat, planerat, skrivit scheman, lagat för mycket mat, köpt fina matlådor (se bilden), allt som står i min makt. Jag har lyckats 2-3 gånger de senaste 3 åren. Igår var det nära. Jag hade lagat extra mycket mat. Råris, minimajs, morötter och lite renkött. Jag ställde resterna på spisen för att låta det svalna. Oftast är det här det brukar gå snett. Att jag glömmer bort det och kommer på det flera timmar senare. En del tycker kanske inte att det är så farligt om maten fått stå framme i 4-5 timmar. Men jag har problem med det. Timern ringde igår men efter det är allt svart. Matlådan åkte inte in i kylskåpet. Det upptäckte jag när jag skulle gå och lägga mig. Min offentliga förklaring till att jag aldrig har matlåda är att jag inte kan äta samma mat två dagar i rad.

Mmm. Det är min matlåda på bilden.
Eller vad tror du?

När jag gick hemifrån idag halkade jag på en isfläck. Inget allvarligt halk. Ingen chaplin nivå. Men ändå. "Oh shit". Jag hörde en annan reaktion förra veckan. En kvinna som gick en bit framför mig halkade plötsligt till. Inget allvarligt det heller. Men det lät så här. "Fans jävla idioter, kan de inte sanda vägarna. Va fan har de betalt för. De måste sanda. Nån kan ju för helvete halka ihjäl sig. Fan, fan, fan." Hon gick alldeles ensam. Jag förstod först inte om hon pratade med mig eller om hon bara var galen. Jag band hursomhelst fast henne i en lyktstolpe och ringde till psykakuten. Jag har kanske glömt att berätta att jag förra året fick stadens nyckel till självbestämmande i frågor rörande tvångsomhändertagande av lokalinvånare. Så här långt har jag omhändertagit 574 st.

Jag har börjat lägga märke till saker som jag inte ens tänkte på förut. Det hela började när jag träffade en granne och tillika kompis som just hade varit och handlat mat i affären. Han kom och gick längs gatan och småsvor. Tydligen så hade personen före honom i kön inte lagt "avskiljaren" bakom sina varor. Tänk på barnen i etiopien, sa jag. De kan dra åt helvete sa han. Sen gick jag hem till mig och han gick hem till sig och vi pratade inte med varandra på två år. För en månad sedan träffades vi i Jerry Springer och blev vänner igen.

Men det var inte det jag skulle berätta. Inte långt efter vårt möte så började jag tänka på beteendet hos mina medköande bröder och systrar. Vilka skiljer på varorna, och vilka gör det inte. Och de som inte ens lägger sakerna på bandet. Det blev ett virrvarr av matvaruköande tankar i mitt huvud. Jag började till och med tänka på de som bara slänger varorna huller om buller. Speciellt mycket la jag märke till alla sega äldre personer. De som försöker betala med sina kvitton... har potatisar för 3,90 som de skall lämna tillbaka och inte hör vad någon säger. Men det blir en konflikt i konflikten. Att irritera sig på äldre människor. Lite grann som att tycka att folk i rullstol är i vägen...

Jag upptäckte en gammal kärlek i förrgår. En tysk mekanisk trollerilåda från 50-talet. En kamera alltså. Ibland behövs det bara ett ord från en annan människa för att väcka en sovande lust. Såna människor gillar jag. Jag gillar även saker som fungerar utan batterier och tål att tappas i backen. Att man måste skruva på ett hjul för att ställa in skärpan, att allting i sökaren är spegelvänt, att skärpedjupet är några cm på nära håll och att exponeringen är något man får känna sig till. Sånt är charmigt. Älskvärt. Nästan underbart. I alla fall när det gäller kameror, och människor...

Jag brukar inte direkt tänka på det för jag är så van. Men idag gjorde jag det, självmedvetenheten smyger sig på när man minst anar det. För det första måste jag nästan kisa med ögonen för att kunna se något, om jag inte gör det känns det som att någon droppar flytande kväve i mina ögon. Sen blir min käke så nedkyld att jag knappt kan prata. Samma effekt om jag äter mycket glass. Jag låter som en gravt utvecklingstörd person. Nåväl. Det är ju inte inget livshotande tillstånd. Jag får leva med min mongobroder.

Mitt tangentbord krånglade igår. Idag köpte jag ett nytt. Det gamla knäckte jag över knäet. Det kände som en bra idé på förhand. Efteråt har jag bara ont i knäet. Men det är nog bra ändå, att förstöra lite ibland. Jag och mitt ex köpte en gång en hel servis på secondhand bara för att slänga den i väggen. Det kan jag rekommendera. 

Ibland går det smidigt. Men oftast går det rakt åt helvete.
Jag har fått min tvätt stulen, mina kläder tvättade i 95 grader av jävla småbarn men det värsta är ändå väntan. När man kommer till tvättstugan för tidigt. Maskinerna snurrar fortfarande och du måste avgöra om det är värt att gå därifrån eller om du skall vänta. Jag hatar verkligen att vänta. Men min tvättstuga är i ett annat hus så det är en bit att gå. Så jag väntar. Kollar rakt in i den snurrande cylinder. Jaha... kom igen då, din jävel, snurra färdigt. Den avtar i fart. "Jaaa, äntligen" hinner jag tänka innan den plötsligt ökar fart igen och snurrar snabbare än tidigare. Jag tar några steg runt om i tvättstugan för att få tiden att gå. Kollar så att ludden är borttagen från torktumlaren. Ja. Nu saktar den ned igen. Sakta, sakta... 5 min senare har den stannat. Jag försöker trycka på knappen med nyckelsymbolen. Inget händer. Jag trycker igen. Plötsligt börjar den snurra igen, motsols. Bara några varv sen stannar den igen. Jag trycker återigen på knappen. Va fan, snart är jag beredd att slå sönder tvättmaskinen. Jag tänker på filmsnuttar jag sett på galningar som förlorar temperamentet och slår sönder sina datorer. Vad fan är dator jämfört med en tvättmaskin. I all min tankspriddhet har jag inte märkt att den börjat snurra igen. Denna gång medsol. Sakta, sakta.
Några minuter senare får jag ut min tvätt...