Är det bara jag?
Ibland fastnar jag i en spinn. Som i en rutschbana glidande nedför... ju längre ned jag kommer desto mörkare blir det. Det är inte obehagligt utan snarare sorgesamt. Det skapas en sorts smärta, den sorten man inte kan låta bli att göra värre. Den får mig att känna. Den öppnar tankar som jag annars gör mitt bästa att släcka.
Det kanske låter löjligt; men i all sin sorgsenhet är det ganska vackert att tänka de tankar som gör oss till de människor vi är...
så att vi sedan kan vakna upp och spela roller för alla andra.
Det är så lätt att gå ner sig i den där spiralen. På ett sätt tycker jag det är vackert med den där deppigheten, det känns så mycket mer äkta än ett massa skitsnack om att allt är bra osv osv, när det ofta bara är en fasad. Å andra sidan behöver vi fasaden, för att orka och så länge men vet hur man tar sig upp igen, är det nog bra att låta sig glida ner i spiralen emellanåt. Så man vet att man lever.
Jag tycker man är ganska produktiv när man är där nere också. På ett psykiskt plan. Som att hjärnan verkligen kommer igång. He he.
Jag tycker bättre om att blogga när jag är deppig, men i skolan och på jobbet blir jag inte lika effektiv. Med skrivande eller dyl kan man ju gå in i sig själv, funkar inte på jobbet :)
Nä precis. I sociala situationer är man inte direkt effektiv. Jag kan i och för sig bli väldigt produktiv om jag är stressad också. När det inte finns någon tid att reflektera.
