Gammal kärlek
Jag upptäckte en gammal kärlek i förrgår. En tysk mekanisk trollerilåda från 50-talet. En kamera alltså. Ibland behövs det bara ett ord från en annan människa för att väcka en sovande lust. Såna människor gillar jag. Jag gillar även saker som fungerar utan batterier och tål att tappas i backen. Att man måste skruva på ett hjul för att ställa in skärpan, att allting i sökaren är spegelvänt, att skärpedjupet är några cm på nära håll och att exponeringen är något man får känna sig till. Sånt är charmigt. Älskvärt. Nästan underbart. I alla fall när det gäller kameror, och människor...
Rostar den aldrig?
Du menar kärleken? Lite kanske, men inte mer än att den kan putsas upp igen. Kameran däremot är gjord till stor del av aluminium.
Tycker bara att det är intressant med det där uttrycket. En Rolleiflex är till och med fin att bara titta på.
