En annorlunda verklighet

Jag gick till min wannabee fancy pancy tandläkare igår. Jag

behövde en spruta. När jag blivit insläppt genom porten och

klivit genom dörren stirrar receptionisten mig rakt i

ögonen. Jag går fram och säger.
 
-Hej på dig, jag skulle behöva en sån där spruta för att

skölja rent under tandköttet vid en visdomstand"
-Nä, såna finns inte.
-Jo, de finns visst. Det vet jag. Sluta jiddra.
-Men du är väl inte ens patient hos oss?
-Jo, det kan du fatta.
-jaha, ja men då. Ge mig ditt personnummer så fixar vi det.

Sen plockar hon fram min journal och går bort i korridoren.

Efter några minuter kommer min tandläkare.

-Hej, jag hörde att du ville ha en spruta för att skölja rent runt visdomstanden.
-Ja, right on.
-Mmmm, det ska vi väl kunna ordna. Men bara så du vet, en sån här spruta kan man inte injicera med.

Nu är jag inne i mitt cashewberoende igen. Jag kan inte sluta äta de jävla nötterna. Dessutom köpte jag en väldigt god mangojuice som snart är slut (uppdrucken).

Väntar på att kicken ska sätta in. Att jag ska vakna upp om fyra dagar med cashewnötter i håret, mangojuice på t-shirten och inte minnas ett dugg. Möta grannarnas arga blickar medan jag stammande försöker fråga vad som hänt.

-Flytta härifrån din jävla Cashewnist, säger de.

De har till och med klistrat upp en lapp "Cashewnist" på min dörr så att alla ska veta vad jag är för en...

Jag var på gymmet idag. Första gången sedan september.

Av någon anledning finns det bara ett läge för mig när jag tränar. Full fart. Redan efter uppvärmningen brukar jag kippa efter andan och bada i svett. Och på grund av min full fart gym-mentalitet kan jag inte vila ett endaste slag. Efter uppvärmingen zick-zackar jag mig yr fram, dragandes med fötterna, till första bästa maskin och sätter igång och lyfter/sliter/drar/trycker. Sen ännu mer yr drar jag vidare till nästa maskin, så håller det på i ungefär 30 min. Sen orkar jag inte mer och de ringer nästan ambulans. Efter ett sånt pass brukar jag skaka i hela kroppen och kan knappt lyfta ett litet glas vatten. Som tur är tränar jag bara några gånger per år. Förutom hantlarna här hemma som jag jonglerar med till frukost.

Efter träningen tog jag min 1800-tals cykel till banken och hämtade ut ett kuvert med stora sedlar. Min banktjänstekvinna var inte där, och jag misstänker att om hon varit det skulle hon varit väldigt besviken på mig. Efter våra långa möten om fonder och sparsystem.

När jag lämnat banken med en mindre förmögenhet på fickan så började det regna. Jag öppnade upp mitt luvfack på jackan och trädde luvan över huvudet. Av luvan får man ganska begränsat synfält och med en aning oro över bovar och banditer kände jag ett behov av att hålla koll på människorna i min omgivning. Det blev stora sväng på huvudet hit och dit. Jag skulle behöva massage nu. Allt svängade och vinglande exkalerade när jag stannade och köpte sallad och fick en stor påse att cykla med.

När jag ätit upp min sallad ringde jag IF. Försäkringsbolaget. Där fick jag prata med en trevlig tjej som bröt på skånska. Vi skämtade och skrattade i 20 minuter. Med en del människor blir allt så lätt. Sånt gillar jag. En sån tjej vill jag träffa. Nu på direkten.

Nu börjar min dator låta som en geting. Kanske borde sova. Igår låg jag vaken till morgonen. Jag hade druckit för mycket trocadero.

Bakis efter midsommaraftonens festlighter så tillbringade jag större delen av förmiddagen i soffan. Horisontellt läge, zappandes mellan alla tv-kanaler. Det var då jag fick bevittna höjden utav dumhet... fast ändå så roligt att jag har gått och tänkt på det hela dagen. Hursomhelst... det var på det där tv-programmet där folk ska ringa in och gissa vad det är för ord. De programmen som har världens sämsta programledare. Det ordet man skulle gissa såg ut så här:

----namn

alltså fyra bokstäver före "namn" skulle bilda det rätta ordet.

En person hade en riktigt bra gissning: VIETNAMN

Ha ha. Jag höll på att trilla ned från soffan.  Och inte nog med det... om man googlar vietnamn så får man 23 000 träffar. Alla smarta svenskar.

Såg en liten unge som cyklade ifrån sin morsa på en trehjuling igår. Sjukt roligt. Han var kanske tre år. De hade varit och handlat och han ville inte cykla tillbaka hem. Då sa hans morsa "Om du inte följer med så slänger jag kakorna vi köpte i soptunnan här framme" Han började stortjuta och pep ut "dumma" Sen satte han iväg i en fart jag inte trodde var möjlig. Han såg ut som en liten abstinenstyngd missbrukare som skulle gjort allt för att få behålla de där kakorna. Hans morsa såg till en början ganska nöjd ut  men innan hennes leende hade lagt sig var han långt ifrån henne. Hon började springa i full fart med matkassarna och skrek åt honom att stanna. Hon hann just upp honom innan övergångstället där det inte såg ut som att han hade någon avsikt att stanna. Han började såklart storgråta igen... kakmissbrukaren.

Det kände som ett avsnitt av cops. Där knarkaren försöker fly.

Det finns en del dagar då man blir på riktigt dåligt humör. Då man önskar att man var en stridsvagn och kunde gå igenom hus så att tegelstenar rasade runtomkring. Eller kunde skjuta missiler från fingertopparna och laserstrålar från ögonen. Idag är en sån dag.

Det startade med att nån $??"#%&?{£)£ snickare började kl.0700 med att såga, spika och borra utanför mitt hus. Tydligen bygger den @£$(&¤/") snickaren ett staket. Jag hade god lust att gå ut och sparka sönder staket och gräva ned snickaren i rabatten men insåg såklart att det bara skulle dra ut på plågan ännu mer. Jag pluggade in öronproppar och grävde ned huvudet bland kuddarna bara för att vakna 20 minuter senare av väckarklockan.

Sen när jag var hemma på lunch och gick tillbaka till arbetet såg jag en `"*£(@£"%#¤ tjej som var ute och rastade sina två hundar. Varav den ena hunden... ja ni vet. Och hon plockade inte upp det. Sånt borde det vara 6-8 år på. Dum som jag är så sa jag inte åt henne. Det är lite känsligt, som att man vore en ung surgubbe. Eller det scenariot att hon inte har några såna där påsar... vad ska man göra då, propsa på att hon tar med det i fickan. Om man väl blivit surgubbe måsta man ju liksom löpa hela linan ut...

Man skulle ha en surgubbe robot som såg ut som en riktig människa och kunde göra allt smutsgöra åt en. Skälla ut tjejen och knuffa ner henne i hundgeggan, spika upp snickaren på väggen.

I kragen alltså, korsfästning känns lite magstarkt...

Ni vet såna där Ballerina minimuffins som de nyligen lanserat. De är som muffinsarnas motsvarighet till ryska dockor. Man öppnar förpackning efter förpackning och tillslut när man kommit fram till själva muffinen är de så små att man knappt ser dem.

Väldigt frustrerande egentligen. När jag köpte dem trodde jag såklart att en eller två skulle räcka för att stilla mitt... hmm, begär. Men nu sitter jag här med en jävla massa förpackningspapper, en tom kartong och åtta små muffin i magen.

Inte ens roligt.

Jag har ju inte gått och dött eller så.

Nä, för er som kanske inte har märkt det så har det ju varit... hmm, stora melodifestivalen. Eller vad det nu kallas. Därför har jag ju naturligtvis varit i Helsinki, Finland.

Om ni inte lagt ihop 1+1 än så kan jag avslöja att det är jag som är sångare i Lordi. Om ni läser Lordi baklänges blir det Idrol och det är mitt alviska namn... som egentligen betyder Nils. Vi i Lordi är ju liksom onda alver. Fast det verkar ingen fatta, jag börjar tro att det var ett misstag av oss att vara med i den där jävla schlagertävlingen. Nu är det bara en massa småungar som vill ha autografer och krama en medan deras mamma tar foton och köper nallebjörnar som liknar mig. Jag är ju för Fan Idrol sångare av Lordi, alvernas svarta får, mörkrets framtid och demonernas prins. Får jag be om lite respekt!

Nä, nu måste jag gå. Mamma har bakat bullar.