Surgubbe robot
Det finns en del dagar då man blir på riktigt dåligt humör. Då man önskar att man var en stridsvagn och kunde gå igenom hus så att tegelstenar rasade runtomkring. Eller kunde skjuta missiler från fingertopparna och laserstrålar från ögonen. Idag är en sån dag.
Det startade med att nån $??"#%&?{£)£ snickare började kl.0700 med att såga, spika och borra utanför mitt hus. Tydligen bygger den @£$(&¤/") snickaren ett staket. Jag hade god lust att gå ut och sparka sönder staket och gräva ned snickaren i rabatten men insåg såklart att det bara skulle dra ut på plågan ännu mer. Jag pluggade in öronproppar och grävde ned huvudet bland kuddarna bara för att vakna 20 minuter senare av väckarklockan.
Sen när jag var hemma på lunch och gick tillbaka till arbetet såg jag en `"*£(@£"%#¤ tjej som var ute och rastade sina två hundar. Varav den ena hunden... ja ni vet. Och hon plockade inte upp det. Sånt borde det vara 6-8 år på. Dum som jag är så sa jag inte åt henne. Det är lite känsligt, som att man vore en ung surgubbe. Eller det scenariot att hon inte har några såna där påsar... vad ska man göra då, propsa på att hon tar med det i fickan. Om man väl blivit surgubbe måsta man ju liksom löpa hela linan ut...
Man skulle ha en surgubbe robot som såg ut som en riktig människa och kunde göra allt smutsgöra åt en. Skälla ut tjejen och knuffa ner henne i hundgeggan, spika upp snickaren på väggen.
I kragen alltså, korsfästning känns lite magstarkt...