Är du nöjd?
Jag är ofta missnöjd. Eller, missnöjd kanske är fel ord. Jag blir aldrig mätt... och jag ledsnar jävligt snabbt på samma föda. Jag ledsnar på personer, jobb, kläder, prylar, mat... jag kan ledsna på att äta mat innan jag ätit upp den. Fast missförstå mig inte nu, jag är ingen sån där upplevelsesökar-idiot. Det enda jag aldrig tror jag kommer ledsna på är havet, sjön... att vara ute på vatten.
Det är ju som så att man alltid har små, eller stora, mål i livet och när man når ett sådant mål blir man aldrig riktigt nöjd ändå. Eller är det bara jag? Nya mål hela tiden... i leda.
Hmm. Bilden ser ut som att den kommer direkt från en religiös rekryteringsbroschyr. "Finn ljuset bakom molnen - pingstkyrkan hjälper dig på vägen"
Nöjd? Nä, jag blir aldrig nöjd. Och jag ser ingen anledning till att bli det heller.
Kapten, det luktar sprit ur min näsa, min frisyr är tovig och jag sluddrar över tangentbordet. Jag hade velat haft dina ord - nu direkt så där fram och tillbaka. Du skriver ord som gör skillnad. (Och jag har tandborstskum på hakan. Sorry.)
Kapten, varför sover folk på natten? Det är ju då som alla fundamentala plattor börjar glida och tillslut kollidera. Det blir en massa vulkaner - samtidigt som folk bara ligger och sover.
Lava. Och när folket vaknar så har allt stelnat.
Aska. Som om inget hade hänt.
Är man nöjd har man inget kvar att hämta. Vilken tristess det vore.
Det finns ju mycket man bör sträva vidare efter. Men att ha en grund att stå på som man är nöjd med skulle kanske vara skönt. Sitt hem, till exempel. Jag letar efter bättre bostad hela tiden. Hmm, hela tiden kanske var en överdrift. Men varje dag...
Radikal mamma: Jag gillar egentligen inte att sova. Förutom när jag vaknar på morgonen av den jävla väckarklockan. Det som jag tycker är så skönt med natten är just att så många ligger och sover. Den stillhet som får tankar och inspiration att hitta fram. Natten kan verkligen kännas som en annan värld ibland. En annan värld i ens huvud.
Kapten: En annan värld, helt klart. Helt plötsligt är garden är nere, alla portar är öppna.
Vissa blir till varulvar på nätterna, men jag är snarare en varulv på dagen och en fragil porslinsdocka på natten. En docka med stora, öppna ögon som blinkar i mörkret.
Vilken sida av dig själv trivs du bäst med, varulven eller porslinsdockan? Min entusiasm vaknar aldrig riktigt till liv förräns vid kvällningen. Men då, å andra sidan, under nattens timmar, kan vilka galenskaper som helst låta som ljuv musik. Ähh, vem lurar jag. Galenskaper låter alltid som ljuv musik.
Jag tycker väl om båda - precis som jag inte tycker om någon av dem. Varulven vet ju hur man försvarar sig. Porslinsdockan kan bara välja mellan att blunda eller titta.
Men visst, jag förstår vad du menar med nätterna. Jag gillar känslan när censuren och självkritiken går ner. Det är som om inga idéer är för stora eller orealistiska. Vansinnets ljuva musik slår i tretakt i bröstet.
När det gäller att skriva är nätterna helt klart att föredra. Orden blir mustiga och delikata, som tjock glasyr på pappret eller bildskärmen.
Det låter så härligt. Jag minns den tid då jag kunde sitta sent på nätterna och skriva. Verkligen gå till grunden med en massa tankar och idéer. Men nu, nu är det jobb som livet fokuseras runt. Mitt liv.
Är det mycket i ditt liv du måste försvara dig mot?
Försvarsposition är en ganska trist position egentligen. Men om man inte vill leva ett normativt liv, inte vill springa i ekorrhjul, inte vill sitta och gapa varje gång det serveras pannkaka kan man ibland behöva försvara sig. (Förklara sig, förpuppa sig?)
Trassligast verkar livet bli när man inte vill inrätta sig i ledet. Den som ingår maskopi med de rådande normerna, hävdar sin egen frivillighet och nöjer sig - blir bekräftad. Den som utmanar får lära sig att bekräfta sig själv.
Men Kapten, ett jobb är ju bra att ha. Men hur är det ställt med din galenskap då? Törs du bejaka?
Behöver man försvara sig om man verkligen tror på sig själv? Jag tycker det är jävligt svårt att enbart leva på den bekräftelse man kan ge sig själv. Fast när det gäller utomstående bekräftelse så betyder det bara något ifall den kommer från rätt personer. Och "rätt" personer är synnerligen sällsynta varelser.
Min galenskap. Ha ha. Ja, jag törs bejaka. Jag bejakar den varje dag. Men inte öppet.
Alltså "försvar" är egentligen fel ord från början. (Jävla varulvsliknelse!) Jag försöker som regel undvika försvarstal. Egentligen handlar det om integritet och tillit. De beslut jag tagit, de ståndpunkter jag har måste inte försvaras. Men allt är ju beroende på sammanhang. I sällskap med mina icke-normativa vänner är det enkelt att vara radikal; det känns ju knappt som om jag är radikal. Men i sällskap med normativa människor blir det påtagligare att den som tillhör en minoritet ofta blir ifrågasatt och får påtryckningar att motivera sina beslut - medan den som tillhör en majoritet alltid kan luta sig mot att vara en bland många många andra.
Det är ju egentligen mer intressant att höra de normativas resonemang, hur de motiverar sina beslut. För oftast finns det inga motiveringar. Inga aktiva val. Exempelvis: den som inte äter kött får ofta svara på frågan om varför den inte äter kött. Men är det inte mer intressant att veta varför man äter kött?
Du är alltså smått vansinnig. I smyg. Är du lika läskig som scouten? Glad och hurtig på utsidan, men pure evil på insidan?
Ja, jag förstår vad du menar. Fast ifrågasättande är kanske ändå av godo. I vissa fall. Det är som du säger med vegetarism. De kanske är först efter att de ifrågasatt varför hon/han inte äter kött som de ifrågasätter varför de själva gör det. Bara en tanke föds. He he. Det förusätter i och för sig att personen har ett visst mått av intellegens.
Generellt tycker jag det är ganska klokt att ifrågasätta det mesta. Åtminstone för egen skull. Att bara flyta med är inte särskilt utvecklande.
Jag är varken som scouten eller pure evil på insidan. Vansinning låter som något aggressivt. Som jack nicholson i "the shining" ungefär. Så är verkligen inte jag. Som tur är...
Vet du vad Kapten? Jag är systerligt inkvarterad på annan ort och blev precis bjuden på pannkakor med hjortronsylt (och grädde). Bokstavligt talat. Mums!
Det där med ord är ju svårt. "Försvar" - "vansinnig" - "hjortronsylt".
Ord är ibland bara en samling bokstäver, inget annat. Fina att använda, svåra att förstå.
Nu tar jag en öl till. Trevlig kväll!
Det låter trevligt. Jag önskar att även jag var inkvarterad på annan ort. Det är skönt att komma bort. Hjortronsylt är den bästa sylten tycker jag, mina hemtrakters guld. Min farmor var en jävel på att koka hjortronsylt. Sallad var hon också bra på, och fiskpudding. Hon var säkert bra på en hel massa annat också. Bridge... ja hon var tydligen bland de bästa i kommunen på bridge. Det säger kanske inte så mycket, kommunerna är inte så tätbefolkade där uppe. Min farfar var bra på att skjuta. Han sköt älgar & tavlor och fick medaljer & horn. Båda var frisörer och deras favoritredskap var hårtrimmern. Vilket jag fick erfara varje gång vi hälsade på vid jul och sommar. Jag vet inte ens om man kan kalla dem frisörer, en mer korrekt beskrivning skulle faktiskt vara hårtrimmare. Min farfar åtminstone.
Ja. Helt meningslösa berättelser bara för att mina tankar vandrar iväg. Det är inte konstigt att ord blir svåra att förstå, meningar svåra att tolka. När tankar skall förmedlas.
Nu bankar nån jävla raggare på sin bil härute... synd att min farfar inte lärde mig skjuta.